Justine

Justine är första delen i romansviten Alexandriakvartetten, skriven av Lawrence Durrell mellan 1957-60. Jag köpte böckerna på antikvariat när jag var nitton år. Utgåvan, Pan/Nordstedts är mjukbunden och håller på att falla i bitar men är ändå att föredra framför senare utgåva där alla fyra böcker är samlade till en tegelsten. Jag läste böckerna när jag gick på Sätergläntan, Hemslöjdens skola i Dalarna. Jag kan fortfarande se mig i den smala gamla utsnidade träsängen på mitt lilla allmogerum. Allt var ytterst hemvävt och ogift och tyngt av traditioner på  skolan som låg högst uppe på ett berg. Vi var ett helt gäng unga kvinnor som liksom tog oss en termins paus på glasberget mitt band fårull och och vävstolar. Emellanåt riktigt jäste under de randiga kjolarna. I alla fall lärde jag mig väva och brodera enligt konstens alla regler och i november hade skolan en träslöjdskurs så vi fick lite manligt sällskap på höstkanten.

Varje bok speglar ett skeende ur en av huvudkaraktärernas perspektiv, första boken ur Justines. Hon använder en parfym som heter Jamais de la vie. Varje bok ger oss nya ledtrådar, nya vinklar. Det är fantastisk läsning. Jag citerar berättarjagets beskrivning av Justine:
Jag ser henne sittande ensam vid havet, läsande en tidning och ätande ett äpple; eller i vestibulen på Cecil Hotel, bland de dammiga palmerna, klädd i en skida av silverdroppar, hållande sin magnifika päls på ryggen som en bonde håller sin rock - med det långa pekfingret krokat genom hängaren.
sidan 12 i Justine av Lawrence Durrell i översättning av Aida Törnell


Senare i boken beskriver han deras samtal:
Hon talade som en man, och jag talade till henne som en man. Jag kan bara minnas dessa samtals natur och betydelse, inte deras innehåll. 


De övriga böckerna är Balthazar, Mountolive och Clea, men de två första är de bästa. Jag har läst om serien två gånger. En gång under ditt första år när vi hade våra amningsstunder och en gång för tio år sedan. Det är nog dags igen. Man upptäcker nya saker vid varje omläsning.


Vad gjorde de här böckerna med mig? Jag tror att de hade ungefär samma inverkan på mig som Per Wästbergs trilogi Vattenslottet, Luftburen och Jordmånen. Jag såg att det fanns andra sätt att leva som vuxen än de jag kommit i kontakt med och föga längtade efter. Böckerna blev till ett slags löfte för mig om att det fanns något spännande där ute i vuxenblivandet. Låter kanske konstigt, men läs böckerna så får du se. Wästbergs böcker ska jag skriva om en annan gång. Fantastiska berättelser att förlora sig i, leva lite i.

Nu skiner novembersolen och jag ska gå ut och omfamna hösten. Jag har min urringade empireskurna lila finklänning på mig och en ny kofta med volanger. Inte så elegant som Justine men det bästa jag förmår. Love you BabyDarling!